blå fingrar?
om man inte kan ta hand om växter, har man någon annan färg på fingrarna än gröna då? Jag har haft ihjäl pappas blommor på altanen. De blommar fortfarande lite men inte alls som när han åkte för 1½vecka sen. Frågan är om jag skall låtsas som ingenting eller om jag faktiskt ska ta och åka till blomsteraffären och köpa nya? Kommer han då att förstå att jag faktiskt köpt nya?
Jag tror inte han bryr sig direkt mycket om de där blommorna men "det vore ju roligt om de fortfarande lever" som han själv sa.
Jag har nu bott här i lite mer är 1½vecka. Fram till i söndags vart jag själv. Det har varit känsloladdat, ensamt och jag har mest suttit här i pappas stol. Stirrat på denna skärmen eller på tv:n. Jag har fått psykbryt efter psykbryt utan att berätta det för någon. Inte skrivit om det. Jag har bara låtit det få tyna bort i ingenstans. När jag vart hos läkaren igår med min arm erkände jag både för mig själv och för honom att jag behöver någon att prata med. Även om den tuffaste tiden nu är över så måste jag lätta på det som tynger mig annars kommer jag aldrig att släppa det.
Bättre sent än aldrig?
Jag har under de senaste dagarna lärt mig på nytt att hur mycket jag än stänger ute världen finns det fortfarande vissa som står utanför dörren jag precis stängt. De står alltid där, de går ingenstans.
Sen finns det alltid de människor som springer och gömmer sig så fort man visar sig lite sårbar. Jag trodde jag hittat en av mina bästa vänner, det kändes som det. Ingenting vart fel att prata om, det fanns ingen fel tidpunkt att höra av sig på. Trodde jag!
Jag fanns där. I ur och skur. Jag offrade mycket tid, mycket av den tiden som jag egentligen skulle lagt på min sambo! Jag var där på jobbet, jag var där på fritiden, jag var där i solsken som i regn.
När jag nu behövde någon som fanns där, någon som jag inte lever mitt liv med. Då tar du ditt pick och pack och går. Vänskap? Skulle inte tro det. Man berättar inte för andra att det är viktigt att finnas där för mig nu när du själv drar täcket över huvudet. Man berätter heller inte för andra att anledningen till att vi inte umgås längre är för att du är singel och jag har ett förhållande? Du om någon borde veta att jag och daniel är inte de som sitter ihop. Vi är inte de som klänger på varandra 24/7. Vi vet vart vi har varandra och behöver inte hävda oss inför andra. Men jag har fått nog nu. Jag ställer inte upp längre.
När skall jag lära mig att hur mycket jag ställer upp på människor så är det aldrig någon som står kvar?
Jag har gjort en ny header till min blogg men jag får den inte att passa. Jag som trodde mig vara något hemma på datorer kan inte få in en jävla header på min blogg. Men jag kan sånt jag behöver kunna. En header kan daniel lösa på en minut. Bara att jag aldrig kommer ihåg det när han är hemma.
Jag ville visa min uppskattning till honom igår. En dag försent eftersom det var den 1:a som vi varit sambos i ett år (ett år, är det inte längre?) Så när jag hämtade pappas nya mobil jag beställt till honom passade jag på att även köpa en till daniel (dock inte likadan som till pappa). Jag är lite koko ibland, ena dagen gnäller jag över att jag inte har några pengar och att min lön denna månaden verkligen sög stenhårt (3obetalda semesterdagar - aldrig igen) för att sedan nästa dag gå och lägga ut massa pengar på en ny telefon, som inte ens är till mig själv (okej jag ställde mig visserligen på kö till en iphone men gud vet när den kommer?)
Det blir inte roligt att få räkningen på vårat bensinkort efter denna månaden. Två bilar som har åkt fram och tillbaka från stan och hit. Men nu har vi varit smarta nog och ställt den ena i stan. Synd om daniel som får cykla till tåget varje morgon medans jag sitter på arslet här hemma och gör ingenting. Sjukskrivning suger. En nerv i kläm, är det inte bara att äta lite starka mediciner då och fortsätta livet? Nej då skall vi göra stina ännu mer frågvis om sitt liv och låta henne sitta i ett stort hus mitt ute i ingenstans helt själv.
Men imorgon skall jag i alla fall hämta pappa 
