This is me now

jag kommer ingenstans. jag sitter på samma ställe som igår. jag sitter här, tom! jag hittar inga känslor, hittar ingenting att sätta fingern på. Jag bara sitter här...

Jag saknar Daniel. Eftersom omständigheterna är som de är så bor han i våran lägenhet och jag bor i pappas hus. Jag klarar inte av att vara ensam. Hjärnan snurrar fortare än vad jag hinner med. Istället för att få någon ordning på vad som händer i min kropp har jag ingen koll på något överhuvudtaget. Jag sitter här, stirrar ut i mörkret. Nyfiken vad som finns därute ämnat för mig?
Vart skall jag i livet? Vad kommer att hända den närmaste tiden?

Det senaste tiden har jag börjat återgå till den personen jag var innan jag träffade Daniel. Troligen för att jag blir osäker och rädd för att stå själv kvar. Det har orsakat både gott och ont. Jag har skaffat mig ovänner så som vänner.
Jag har väl inte varit den bästa på att höra av mig till mina vänner just nu, jag hoppas de förstår varför jag inte orkar. Jag är hemma, på jobbet eller hos pappa. Det är det jag orkar just nu, om jag ens egentligen orkar vara på jobbet.
Jag måste lära mig att koppla bort säger min mor, förstår inte varför jag skulle göra en sådan sak.

Jag borde lära mig att gå och lägga mig i tid. Men varför gå och lägga sig i tid när man egentligen bara vill sova och vakna om en månad eller två.

Men jag fixar det här! Jag löser allt! Jag biter ihop!
Hoppas jag är ensam den dagen min mur rasar...
Jag vill inte att någon skall se...

fastnat framför datorn.