This is me now

jag flyttade mig till våran lilla säng, i vårat lilla rum. Det lilla beige rummet (daniel säger att det inte är något a även om man säger beiga). Jag har gnällt många gånger om att det är just beige (det skrivs inte med något t det heller). Det känns som när man var liten och sov över hos farmor, man vaknade upp och visste precis vart man var någonstans. Man fick sova i en säng som förvarandes under farmors bäddsoffa, där hon själv låg. Man vaknade mitt i natten av att hon snarkade för högt. Men det var en speciell känsla att ligga i farmors lakan, som verkligen luktade tant. Jag påstår inte att min farmor var tråkig på något sätt, men det känns på ett speciellt sätt. Jag har även fått som svar på mitt gnäll att vi kommer inte att göra om härinne, på ett bra tag. Då blev jag lite ledsen, men jag har ju trots allt några fler rum att vistas i. Första natten i en liten säng gick åt helt fel håll, trångt och snarkningarna låg plötsligt närmare än förut (inte farmors utan daniels). Nu har man vant sig igen, han ligger det och har sina ljud för sig, man vaknar till av att man får sig en smäll med en arm. Det blir på något sätt mysigt (?) Jag tror vi får ta och införa att vi ska sova härinne nån gång ibland. 

Jag borde släcka datorn och sova, kvart i sex skall jag vara igång i min fruktavdelning igen. Klockan var lite över samma klockslag ikväll när jag gick hem, tolv timmars pass är verkligen inte roliga. Det tär på kroppen och tar ett tag innan man är ikapp igen. Två dagar kvar sen är det dags för ledig helg igen, lovely. Släktkalas och fest står på schema, vinterdäck på bilen ligger högt i topp också. Jag tänkte även försöka flytta in i mitt sovrum igen, mysigt kan vara bra ibland - sömn är desto viktigare. 

Hösten tar mig även ner på jorden och inser vad som saknas..