This is me now

Jag har börjat bli en Svensson, en riktigt bortskämd Svensson.
När vi först flyttade hit var det mest jag som gjorde sånt praktiskt som att tvätta å städa och sådär, mest för att jag jobbar i den här stan och har under mina tidiga veckor på jobbet underbart schema. Daniel däremot åker från stan 6:22 varje dag och kommer hem 18:40. Det är tufft och jag är grymt glad och tacksam över att han klarar av detta (att han sover på tåget varje dag hör egentligen inte hit!). Vem vet hur det annars hade slutat, jag hade fått bosätta mig mitt ute i ingenstans, haft jätte långt till närmaste granne och troligen ringt gråtandes hem till min mamma i stan. Lidköping är iofs ingen storstad jämfört med mitt förra hak uppe i huvudstaden, men det räcker. Du kan (om du har tur) gå genom staden (i väldigt högt tempo isf) och inte behöva hälsa på någon.
Tanken har slagit mig att staden jag bor i skall egentligen vara lite större än vad Lidköping är, men det går ändå.
Min så omtalade sambo bor för första gången i en trappuppgång och jag kunde inte ens tänka tanken att han skulle flytta till stan när jag efter lång väntan fick svar på mina känslor tidigt år 2008 (känn ironin).
Nu sitter jag ändå här, i en trea på 85kvm med en stor jäkla tv som jag aldrig skulle köpt om jag inte haft en prylgalen pojkvän, vi äter ihop varje kväll och säger för det mesta godnatt innan vi vänder oss åt varsitt håll i dubbelsängen.
Jag har inte växt upp helt än, jag är fortfarande en stor barnrumpa och har äntligen hittat någon som inte försöker tvinga mig till att vara äldre än jag är ( gärna lite yngre också ).
Jag springer inte på krogen som många i min ålder gör, jag tycker det för det mesta är skit tråkigt och jag längtar nästan hem så fort man får en stött i axeln av någon som troligen fått i sig lite för mycket alkohol. Jag trivs i mitt lilla hemmaliv och har fått en ny helgvana att spela poker med mina kollegor, jag å grabbarna.
Även om jag nu är inne i min bittra period i mitt liv är jag ändå väldigt tacksam över vart jag står i livet. Man gör många roliga vändningar och även jobbiga som sätter stora ärr i ens personlighet. Både på ont och gott. Man bryter kontakt med människor och hittar nya bekanta. Det är livets gång, man kan sitta och filura på att
- det vore trevligt att fika med min högstadiebästis och se vart hon hamnat i livet.
- det vore trevligt att ha min syskonbarn närmare så man ser i verkligheten att Lisa snart har längre hår än sin moster.
- att man kanske skulle ringa sin familj och släkt lite oftare.
- att man kanske oftare skulle inse vad man har.

Det här inlägget blev inte vad jag hade tänkt att det skulle bli, jag skulle i alla fall ha som slutpoäng att mitt i mitt svenssonliv så har jag en riktig ovana (en till förutom att jag är bortskämd).
Jag har börjat läsa reklam! Varje måndag får vi en hel hög från mataffärer och liknande i postlådan. Jobbar jag tidig vecka sitter jag här hemma och bläddrar igenom varje blad för att se om det finns något skoj. När jag kommer hem sent läser jag den medans jag tittar på daniel när han lagar mat till sin mycket hungriga sambo som känt sig bortglömd ensam på jobbet. Jag har alltid varit en människa som svär över den förbannade reklamen som folk ska stoppa i brevlådan. Jag har varit en riktig "ej reklam"- på dörren människa!

Vad är det egentligen som händer ?
Är det här sakta men säkert en övergång till att bli vuxen? Ordentligt ?