This is me now

jag kommer ingenstans. jag sitter på samma ställe som igår. jag sitter här, tom! jag hittar inga känslor, hittar ingenting att sätta fingern på. Jag bara sitter här...

Jag saknar Daniel. Eftersom omständigheterna är som de är så bor han i våran lägenhet och jag bor i pappas hus. Jag klarar inte av att vara ensam. Hjärnan snurrar fortare än vad jag hinner med. Istället för att få någon ordning på vad som händer i min kropp har jag ingen koll på något överhuvudtaget. Jag sitter här, stirrar ut i mörkret. Nyfiken vad som finns därute ämnat för mig?
Vart skall jag i livet? Vad kommer att hända den närmaste tiden?

Det senaste tiden har jag börjat återgå till den personen jag var innan jag träffade Daniel. Troligen för att jag blir osäker och rädd för att stå själv kvar. Det har orsakat både gott och ont. Jag har skaffat mig ovänner så som vänner.
Jag har väl inte varit den bästa på att höra av mig till mina vänner just nu, jag hoppas de förstår varför jag inte orkar. Jag är hemma, på jobbet eller hos pappa. Det är det jag orkar just nu, om jag ens egentligen orkar vara på jobbet.
Jag måste lära mig att koppla bort säger min mor, förstår inte varför jag skulle göra en sådan sak.

Jag borde lära mig att gå och lägga mig i tid. Men varför gå och lägga sig i tid när man egentligen bara vill sova och vakna om en månad eller två.

Men jag fixar det här! Jag löser allt! Jag biter ihop!
Hoppas jag är ensam den dagen min mur rasar...
Jag vill inte att någon skall se...

fastnat framför datorn.

nu vill jag inte jobba mer. nu vill jag ha mer semester. Det är ett helt år kvar tills jag får semester nästa gång, betald i alla fall. För även om det blir vintersemester med snowboarden så har jag inga betalda dagar kvar. Surt!

Alla dessa dagar jag säger att jag skall åka hem och sova en stund. Alla dessa dagar fastnar jag framför min lilla dator och sitter här tills timmarna bara sprungit iväg. Jag vet inte ens vad jag gör här!

På onsdag skriver vi kontrakt för nya lägenheten, allt är inte packat än och här sitter jag. Som den lilla soffpotatisen jag är. Jag borde tvätta, diska, vad som helst förutom att sitta här. Men jag sitter ju så förbannat skönt. Om jag skulle sluta mina ögon hade jag somnat med en gång.

TA TAG I DITT LIV STINA!

efter en liten tornado i min mammis liv så bestämde vi igår kväll att vi skulle ha en tjej-middag. Så efter jobbet åkte jag hem till min lilla mor och fick mat. Vi pratade om ditten och datten precis som man brukar göra med sina mammor.
Sen skulle vi bara åka hem till mig så jag fick byta om innan vi skulle gå en sväng på stan. Jag är på jakt efter en likadan tröja min kusin hade på mormors kalas igår och mamma vill titta på en ny säng.
Nu sitter jag har längst ut på divanen och har suttit här ett tag. Min allerta mamma ligger i soffan och sover! Vilket trevligt umgänge man har hittat, haha!
Nu frågade hon mig om jag var färdig, sen somnade hon om igen.

Om EN vecka har vi precis skrivit på kontrakt och fått nycklarna till våran lägenhet!! Äntligen skall jag få komma ifrån det här stället!

Jag vill också sova men reser jag på mig antar jag att hon vaknar ordentligt.

På fredag är det lön, vilket hade varit roligare om vi inte skall betala dubbla hyror!! Men som tur var är det här en bra månad. I slutet av augusti blir det inte roligt när jag bara jobbar dagtid under semesterperioden. Vilket annars är helt underbart. Jag har jobbat över en timme varje dag och ändå kommit hem mitt på dagen!

Nej nu ska jag hoppa på mamma för nu har jag tröttnat.

min sambo är en knasig typ. Han sitter här bredvid, inte mer än 15cm ifrån mig. här sitter vi med varsin laptop i knät. Varsin ny laptop kanske skall påpekas. Med flytten så kommer Daniels stationära inte att få plats och det har varit en ständig diskussion om vi kan samsas om en bärbar och sen ha hans burk kopplad till Tv.
Efter lite om och men och jobb påväg till jobbet hit och dit och upp och ner tog vi bilen och åkte till Media Markt.
Innan färden gick av påpekade jag att jag väldigt gärna skulle vilja ha en ny dator jag också med tanke på att jag köpte min dator för 2år sedan till en billig peng och det är en j*vla skrot dator. Jag fick kommentaren tillbaka: Mja kanske om du bloggar lite bättre.

Så nu börjar jag att infylla mitt löfte med ett första inlägg från min nya fina dator

vi har börjat packa, det går inte fort men det går framåt. Jag ska ha klart det mesta tills jag går på och börjar jobba igen tänkte jag.

Idag kommer och går visst åskan som den vill. Sambon åkte precis och spelade fotboll så vi får hoppas att åskan i alla fall kan hålla upp en stund. Regn har ingen människa dött av.

jag som tänkte vara duktig och skriva blogg och fixa i bilddagboken men nu blixtrar det igen så jag får väl vara duktig och stänga av allt elektroniskt som daniel är så noggrann med =)

jag har aldrig varit ett stort fan till värme. jag är rödhårig, bränner mig och bara avskyr att sitta i solen. trots det åkte jag med sambo och pappa till kusten igår, en dags tripp. hade det gott med pappa i skuggan medans sambo promt skulle pressa i solen. tji fick han som nu ligger på golvet på toaletten och väntar på att få kräkas upp frukosten. pratade med mamma sambo eftersom min egna är i turkiet (för det hade behövts betalas pengar för värme nu?) och vi tror på solsting. tror inte en kotte mår bra av att ligga och pressa i solen och framför allt inte en som redan är känslig i kroppen.

idag skall jag se till att börja packa lite här i lägenheten. jag får sköta det själv eftersom den andre inte orkar stå på benen. mindre än en månad kvar tills vi får nycklarna till nya lyan. ska bli riktigt roligt även om jag nojjar över att den är ett rum mindre än vad vi har idag.

hoppas att det laddar ur med åska och regn idag. inte för sent ikväll bara för då missar jag min skogsrunda. nu jäklar skall vi gå ner i vikt =)
ska blanda till något salt och tvinga i mannen-på-toaletten.

sen jag gick upp 4:15 har jag längat efter att klockan skulle bli 14. När klockan närmade sig 13 ville jag stanna tiden. Rädsla över att fastna i ett hål under tre lediga veckor. nu sitter jag på golvet mitt i hallen. Känner matdoft utifrån, men jag står ut och dricker mina soppor samt ramlösa. Trodde att det skulle vara piece of cake men det här är inte alls lätt. Beröm till dom som endast använder sig av det. Jag äter trots allt frukost och kvällsmat.

Jag har hängt undan jobbkläderna. Skall ta fram dom om tre veckor för att tvätta dom inför 4veckor med sommarpersonal. De som började den här veckan är riktigt mysiga. Min dyker upp i nästa vecka och jag lär väl se honom när jag hämtar lådor inför flytten.

Ikväll skall vi på bio i skövde med Emma & Erik. Väntar på att Daniel skall bli klar så vi kan åka iväg. I skövde finns max men jag ska inte!


På min semester skall jag gå spåret minst tre gånger i veckan - helst varje dag!

jag släppte aldrig taget. jag har inte ens tänkt på hur jag bitit ihop tänderna. hur jag har lätt kastat av mig de känslor som egentligen finns där. nu sitter jag här, fast i mina egna tankar. dock fortfarande rädd för att släppa taget.

om jag faller för långt, hur skall jag då komma upp ?

4arbetsdagar kvar till semester. jag vill inte ha semester, jag vill inte ha tre oplanerade veckor av ingenting. allt samlas som en knut i magen.

jag saknar tomma nätter mellan mina textrader. orkar inte
måste lära mig att lämna jobbet på jobbet. yeah right
ett kontorsjobb skulle sitta fint, 7-16 mån-fre och framför allt inga demoner.

cigarett, 10djupa andetag och tillbaka in i verkligheten.

jag borde sovit för längesen. men jag är rädd för att slappna av. jag borde försöka lägga mig i sängen för att se hur det känns men jag är rädd för hur min kropp kommer att reagera på att få vara avslappnad. under de senaste dagarna har kroppen fallit ut i tårar, skräck, panik men även med något hopp. hopp om att allting skall bli som förut, fast med förändringar.

det är dags imorgon igen, denna gången behöver jag inte åka någonstans. denna gången får jag inte sätta mig själv i bilen och känna hur kroppen sakta men säkert börjar skaka och släppa ut de salta tårarna som bokstavligen forsar ur min kropp. denna gången behöver jag bita ihop lite längre. troligen tills jag kommer hem till min sambo på kvällen och har ett par armar där jag kan söka skydd. där jag känner mig trygg. jag är en stark dotter som går igenom det här. det ser jag i de ögonen som tittar på mig, vissa stunder med tårar rinnandes nedför kinden. men jag gråter inte, jag biter ihop tänderna så hårt att det känns som de kommer smulas sönder i munnen på mig men det viktiga är - Jag gråter inte!

jag kommer ihåg alla ord om att vara stark, alla ord om att inte visa sig svag. de orden som kommit från det ansiktet som försöker bita ihop men inte klarar det i detta läget. det är dennes styrka jag bär på nu. jag klarar det, mer än en gång. för jag samlar styrka från oss båda för att stå rak i ryggen, spikrak!

allt detta leder till att jag många stunder nu i livet funderar över hur mitt liv varit. hur min barndom varit och till det som varit det största ämnet de senaste dagarna - mina systrar.
jag är yngst av fyra, systrar. vilket troligtvis inte gör saken mycket enklare med anledning till att vi är av samma kön.
jag kommer ihåg hur jag spenderade mina yngsta år med att se upp till mina systrar. hur jag på ett eller annat sätt ofta gick i någons fotspår, även om det skiftade lika fort som vädret.
hur jag ofta tänkte att jag kommer få vara med, när jag blir äldre. då kommer vi smälta ihop och ha en stark gemenskap. nu idag förvånas jag över att jag själv tänkt så. jag kommer alltid att vara minst. även om jag är den som är både längst och störst. men jag kommer aldrig att få vara stor, vuxen.
i flera dagar har jag funderat över att skriva det här, trots att jag vet att någon av dem kommer att läsa. kommer att reagera. men det får bära eller brista.

efter ett samtal med en vän över en kopp kaffe kom vi fram till att min tid i stockholm var en bra tid för mig själv, kanske inte i alla lägen. men jag hittade något - mig själv. kommer man ny till en stad är det ingen som vet vad du gjort tidigare i ditt liv. ingen som kanske egentligen bryr sig om vad du har gjort heller - för den delen.
jag hittade en balans mellan mig själv och de tunga åren jag bar med mig. det är ingen idé att gå och grubbla över saker som har hänt för jag kan inte göra något åt dem nu i alla fall. jag är den jag är och det är lika bra att sträcka på sig och visa resten av världen detta.
jag har varit på min personliga botten ett flertal gånger. vissa perioder stannat kvar där för att hitta krafter att komma upp. andra gånger har det gått betydligt snabbare att ta sig upp, räckte kanske att se botten så var jag redan på väg upp igen. det har varit en del samtal med meningar som
- hur kände du när detta hände? kan du berätta hur du kände? vad var det som gjorde dig arg ? hur mår du idag Stina?
Psykologer kanske inte ger en sinnesro för stunden men när man några år senare tittar tillbaka så gjorde det, trots de tunga stegen till den där gräsliga soffan väldigt stor hjälp.

Under dessa tunga år för att hitta mig själv har jag varit väldigt mörk. Dyster, inget hopp om livet. Det ser vissa som en självklarhet - andra inte.
Vissa människor förstår - andra inte.
När jag som yngre blev arg tyckte jag det var måttligt orättvist att ingen förstod. Alla såg solsken medans jag själv bara såg stora hemska regnmoln. Som ung och dum kom jag sedan fram till att längre fram, då kommer någon att förstå. precis som jag trodde att när jag blev äldre så skulle jag få vara med i gemenskapen.
den senaste veckan har jag vaknat upp ur min koma. jag har insett att jag kommer aldrig att få vara med, det kommer aldrig vara någon som förstår hur just jag känner.

Jag kommer alltid att vara minst. Även när jag fyller 35 kommer jag fortfarande vara liten. Det spelar ingen roll vad jag gör, vad jag säger eller hur jag än beter mig. jag kan inte ändra på detta.
jag tänker inte likadant
jag känner inte likadant
jag tycker absolut inte likadant.
Jag kommer alltid att vara barnslig, löjlig och korkad. Jag kommer troligen aldrig komma ifrån ordet att jag är en fjortis. jag ser framför mig hur jag är 40 och ändå får höra detta.
jag har aldrig brytt mig speciellt över att det inte finns samma kontakt som hos de andra. men tanken slog mig när våran familj drabbades. när jag var den som var hemma. när jag fick vara den som var stark. då kom det, samtalen, sms:en, mailen. jag kan förstå det, det gör jag.
men det jag inte förstår är varför det skall vara så svårt att låta mig bli vuxen.
jag har två föräldrar. det räcker. skulle människor tycka att jag är konstigt uppfostrad eller något liknande, försök inte uppfostra mig!
Jag är 22år. Jag har tagit hand om mig själv i minst 6år. Jag vet hur jag fungerar och vad jag är för person.
Varför ska det vara så svårt att acceptera det?
Jag kanske är barnslig - för att jag aldrig får växa upp i dina ögon.
Jag kanske är korkad - i dina ögon för att vi inte tänker likadant.
Du kanske tycker att jag överregerar - men har du någon gång frågat hur jag tänkte utan att skrika åt mig?
Jag vet att det inte är någon idé att tjafsa emot. Då är jag hellre sur, tvär och barnslig och går min väg än att stå och ta emot något som jag själv inte tycker att jag ska behöva ta.

en egenskap jag har som yngst är att jag är envis. jag är van vid detta.
jag kommer aldrig att ge mig!!
jag avstår en bra, ständig kontakt. jag har spelat så mycket skådespel i mina dagar att jag har tröttnat. jag gör det under stora högtider då hela familjen är samlad - för att slippa tjafs.

Tänker inte bita ihop mina tänderna för att vara den perfekt lillasystern - jag kommer aldrig att bli det.
Jag trivs enormt bra med den jag har utvecklats till att vara.

idag har jag inte alls fått någonting gjort. Speciellt inte det jag skulle gjort mellan 6-18 - jobba.
jag vakna halvsex, ringde ett samtal till min chef. Sov till halv elva, vaknade av sms. Sov till halv två, gick upp och satte mig här. Där jag fortfarande sitter.

Det är så rörigt i mitt liv just nu att jag inte ens vet vart jag skall börja. Ena stunden känns allting ganska bra, normalt i alla fall. Andra stunden så ligger man i fosterställning i sängen och förstår inte hur man någonsin ska finna orken att resa sig upp, gå till jobbet och kunna göra det man gör alla andra dagar.
Idag hittade jag inte den styrkan och bestämde mig för att stanna hemma. Efter ett ärligt samtal till min chef och ett oj då tillbaka som svar så vart det inga problem med att fixa en ersättare till mig idag.

När jag väl känner att livet kanske är normalt i några minuter ibland i alla fall så tittar vi på bostadsrätt. Igår kikade vi på två tvåor där vi föll för en. Som vi även la ett bud på. Visst vi bor i en trea nu, men vad gör vi med det tredje rummet - låter det samla damm. Möjligtvis låter tvätten hänga där i 2veckor istället för att lägga in den i garderoben. Så det känns bra med en tvåa. Det känns bra att vi är på väg någonstans.

Sen är det som om livet påminner mig om att allting inte är som det skall just nu. Så då tar vi stinas lilla liv och kör det rakt in i en betongvägg - Tack! För det känns verkligen som om jag har förtjänat det.

Nu ska jag gå ner och röka och sen måste jag äta något - säger Daniel i alla fall

det är tillåtet att bryta ihop ibland när livet tar en plötslig vändning. Det är okej så länge du har människor som stöttar dig!!

.. har jag fastnat här.. Troligen bara för att jag vet att jag inte har allt mycket att göra imorgon på min lediga dag.
När tv:n är tyst för en stund så hör jag hur min kära sambo snarkar i sovrummet.. Om fyra timmar skall han gå upp. Då skall jag i alla fall ha gått och lagt mig. Jag sover inte bra i min säng. Jag har ont i hela kroppen när jag vaknar. Så det är vårat nya sparmål - nysäng. Fast den här gången skall vi absolut inte köpa den på ikea. Nu skall vi spara länge så vi kan köpa en riktigt bra säng.

Jag kan inte bestämma mig om jag skall köpa de där bindningarna jag hittat till min snowboard. Bara bindningar kvar så har jag allting sen. Blir svårt att åka utan att sitta fast. Jag hoppas på en bra lön. Måste ju även spara till våran resa till england. Behöver också komma ihåg att meddela banken att jag behöver växla.

Ne om jag skulle vara duktig och duscha för att sen hoppa i kojs.. Bara ett program till... =)

idag har jag inte ens kommit ur arbetskläderna innan jag sätter mig här. Men det gör inget. Skall faktiskt åka till mamma och käka tacos sen med moster å kusin =) Så då kan det dröja lite med duschen.

Idag ringde min underbara optikerassistet (heter det så?) och meddelade att min solglasögon har trillat in hos dom. Fort som tusan kastade jag mig hem i bilen, hämta dosan, hem till mamma och flytta pengar och lika fort till optikern. Här sitter jag nu med sol endast på ena armen men solglasögon på mig ändå. Ser jag kanonbra =) Kanske för att de är slipade precis som mina andra glasögon men ändå. What a feeling...
Jag kan ha solglajjor precis som alla andra utan att hufta runt halvblind.

När vi väl får den bästa parkeringen som inte befinner sig under massa träd så är det självklart att vi använder bilen som mest. Bättre vore det om vi ställer den där och låter den stå där. Men imorgon skall vi åka till syster nr3 och hjälpa dom att flytta lite =)

Om jag skulel göra mig i ordning lite och framför allt ta på mig vanliga glasögon härinne...

nu sitter jag här igen, vet inte vad det är med mig. Jag jobbar, sätter mig här.. Sitter här tills jag inte har något kvar att göra på nätet - ser lite på tv och sen går jag och lägger mig.
Jag behöver en hobby. En ritkigt hobby så jag kan göra något med mitt liv. Just nu längtar jag mest efter pengar så jag kan köpa mig lycklig, haha. Nej då det var att ta i.

Nån snubbe från hyresgästföreningen var här förut. Babblade som en tok. gick inte att få stopp på honom. Daniel nappade på att man fick gå på bio billigare. Så nu är vi tydligen med i det. Inte för att vi brukar gå på bio men vi kanske kan börja med det.

Gud vad jag längtar tillbaka till Musse's i Alingsås och den goda maten. Det vore ju inte fel att åka dit en fredagkväll och sitta där och käka och ta ett glas vin.. Mums.. Kanske skall ta och flirta lite med käre sambon när han kommer hem ifrån fotbollsträningen =)
Dock skall han jobba extra på lördag men det menas ju bara med att det är jag som dricker vin och daniel som kör. Lovely.

Hitta hem går på tv4 nu. Det får mig att minnas stockholm då jag var mycket på hundstallet som är med i serien. Både negativa minnen och positiva. Alla trevliga människor på stallet som man ser igen. All känsla av ensamhet när man gick en sväng med hundarna i stallet. Ja sthlm var ett kapitel för sig och jag kan säga att jag inte ångrar det direkt, det har gjort mig starkare som person.

Men vad jag saknar att ha en hund i mitt rastlösa liv. Kan till och med sakna att ha katt. Eller så är det mest att jag saknar sällskap. Jag kan varken ha katt eller hund. Anser jag med mina arbetstider. En katt klarar sig själv säger alla men jag tycker inte det är snällt de dagar jag är borta 13timmar och daniel likaså. Det är inte rättvist emot den lille stackaren.

under pågående arbetsdag i betongdjungeln...

kollega sitter och fyller i ansökningskort i den skrivandes namn..

kollega: kredit ? Nej kredit skall ingen utav oss ha. Absolut inte.

stina nickar instämmande och vi går vidare till nästa punkt.

senare under samma arbetsdag inser stina att hon fyllt i fel formulär och sätter sig fint i lunchrummet efter avslutade arbetstimmar för att fylla i den trevliga lappen.

Ämnet tas upp med kollegor. Det skämtas om en sorts chef som har en del krediter (kanske aningen för många). En annan sorts chef läser i pappret och lägger sedan kommentaren:

Men lite kredit skall du väl ha Stina, det kan ju alltid vara bra att ha om man vill köpa något.

---

Det här var väl inte så märkvärdigt kan tänkas. Ett gäng kollegor som diskuterar sitt efterlängtade rabatt kort inom den butik de jobbar för. Jag tyckte inte heller det var så kontigt tills jag tog mig en funderare under min alldeles för varma dusch.
Min mamma har alltid tryckt in i huvudet på mig att krediter det är fel. Fel Fel Fel. Vill man ha något så skall man spara till det för att sen köpa det. Jag har fuskat lite och ångrar mig än idag att jag har den där jäkla krediten (som den 30:e april iofs är helt betald och den duktiga lilla stina skall ringa och avsluta skiten).
Genom vissa kort har du räntefri betalning ett visst antal dagar/månader ja sak samma. Hos detta nya kort vi får har vi 55st räntefria dagar. Det är knappt två månader. Om du nu vill ha något så mycket hinner du troligtvis spara in de pengar under de här 55dagarna precis som om du skulle betala räkningen! När dessa 55dagar sen är slut så kommer en ränta på över 12%. Denna jäkla materiella ting (vilket det troligtvis är) kommer självklart inte vara värt det.
Hur lätt är det inte när du får hem räkning att ta en kik på vad du KAN betala om du skulle vilja dela upp betalningen. Se bara på mig, det var lätt att säga att man skulle betala datorn så fort man får pengar till det jag inte hade kontant (förlåt mamma!) räkningarna kom en efter en och det som var lättast att betala för att slippa känna att pengarna försvann var såklart 150:- i månaden. Som om en skrutten liten laptop är värd att betala av alldeles för mycket pengar på. Nej tack!

Jag vet i alla fall att jag och mina trevliga stunder i affärer inte skall ha någon kredit!

... går jag omkring i tjocktröja och duntofflor - men gnäller ändå att det är svinkallt.
... står jag i duschen och vrider bara varmare och varmare tills jag upptäcker att jag är på max värme.
... tycker jag att det är jobbigt att gå ut och röka (?) (Jag vet, jag ska sluta)
... får jag lust att dumförklara alla som öppnar käften.


... blir jag riktigt hemsk emot min sambo som trots inget gjort tycker synd om mig för att jag börjar bli sjuk...

då var man ett år äldre då.. Hela 22år. Tyckte inte det var längesen jag fyllde 20, 18 eller 16 år. Men det är väl skönt att tiden springer förbi så man slipper sitta och vänta på att livet skall komma någon vart.

Hade en bra födelsedag, kunde varit lite mindre bakis men jag hade en rolig dock känsloladdad påskafton med nära och kära. Längesen jag var på krogen och nu kommer det dröja ännu längre tills jag går ut igen. Lördagen räckte för lång tid framöver.

Den stora dagen spenderades lite väl mycket i sängen, lite väl illamående i soffan men med en väldigt snäll sambo som mest gick runt och flinade över att jag var så kass. Kvällen blev dock bättre och jag vaknade till några procent. Daniel bjöd mig på middag på restaurangen där vi träffades för första gången den 6januari -08. Oj oj vad tiden springer iväg. Iaf på ett sätt även om det kan kännas som att vi varit tillsammans mycket längre än så.

Jag har i alla fall kommit fram till vem jag inte skall bjuda på födelsedagsfika efter i söndags. Nu får det vara bra, jag har accepterat mycket som hänt i mitt liv men när man är så pass skadeglad att man inte lyssnar till att någon har ont och/eller blir skadad - Då kan det lika gärna vara.

Vill ha lönedag idag så man kan ut och köpa sig lite grejer på stan - även fast jag inte behöver något men jag har fastnat lite för det där att bränna pengar - till mitt eget förtret.
Nu skall jag spara spara så jag kan köpa mycket roligt hos Syster H i England i slutet av maj. Det skall bli riktigt härligt.

Måste komma ihåg att Daniel skall fylla i om rabattkortet vi skall få från jobbet. Det var mig då på tiden!
Tyckte han också kunde få ett då det gynnar min ekonomi lite också =)

Nu hägrar en dusch och starten på läsning av Alex Schulman's bok som ramlade ner i brevlådan igår. Hej så längre..

Ledig idag, väldigt skönt. Inte gjort alls mycket. Handlat lite och bara tagit det lugnt. Nu tänkte jag att vi skulle åka en sväng och ta med oss kameran =) Kanske en sväng ner till vattnet.


33timmar kvar tills jag blir 22!