This is me now

sen jag gick upp 4:15 har jag längat efter att klockan skulle bli 14. När klockan närmade sig 13 ville jag stanna tiden. Rädsla över att fastna i ett hål under tre lediga veckor. nu sitter jag på golvet mitt i hallen. Känner matdoft utifrån, men jag står ut och dricker mina soppor samt ramlösa. Trodde att det skulle vara piece of cake men det här är inte alls lätt. Beröm till dom som endast använder sig av det. Jag äter trots allt frukost och kvällsmat.

Jag har hängt undan jobbkläderna. Skall ta fram dom om tre veckor för att tvätta dom inför 4veckor med sommarpersonal. De som började den här veckan är riktigt mysiga. Min dyker upp i nästa vecka och jag lär väl se honom när jag hämtar lådor inför flytten.

Ikväll skall vi på bio i skövde med Emma & Erik. Väntar på att Daniel skall bli klar så vi kan åka iväg. I skövde finns max men jag ska inte!


På min semester skall jag gå spåret minst tre gånger i veckan - helst varje dag!

jag släppte aldrig taget. jag har inte ens tänkt på hur jag bitit ihop tänderna. hur jag har lätt kastat av mig de känslor som egentligen finns där. nu sitter jag här, fast i mina egna tankar. dock fortfarande rädd för att släppa taget.

om jag faller för långt, hur skall jag då komma upp ?

4arbetsdagar kvar till semester. jag vill inte ha semester, jag vill inte ha tre oplanerade veckor av ingenting. allt samlas som en knut i magen.

jag saknar tomma nätter mellan mina textrader. orkar inte
måste lära mig att lämna jobbet på jobbet. yeah right
ett kontorsjobb skulle sitta fint, 7-16 mån-fre och framför allt inga demoner.

cigarett, 10djupa andetag och tillbaka in i verkligheten.

jag borde sovit för längesen. men jag är rädd för att slappna av. jag borde försöka lägga mig i sängen för att se hur det känns men jag är rädd för hur min kropp kommer att reagera på att få vara avslappnad. under de senaste dagarna har kroppen fallit ut i tårar, skräck, panik men även med något hopp. hopp om att allting skall bli som förut, fast med förändringar.

det är dags imorgon igen, denna gången behöver jag inte åka någonstans. denna gången får jag inte sätta mig själv i bilen och känna hur kroppen sakta men säkert börjar skaka och släppa ut de salta tårarna som bokstavligen forsar ur min kropp. denna gången behöver jag bita ihop lite längre. troligen tills jag kommer hem till min sambo på kvällen och har ett par armar där jag kan söka skydd. där jag känner mig trygg. jag är en stark dotter som går igenom det här. det ser jag i de ögonen som tittar på mig, vissa stunder med tårar rinnandes nedför kinden. men jag gråter inte, jag biter ihop tänderna så hårt att det känns som de kommer smulas sönder i munnen på mig men det viktiga är - Jag gråter inte!

jag kommer ihåg alla ord om att vara stark, alla ord om att inte visa sig svag. de orden som kommit från det ansiktet som försöker bita ihop men inte klarar det i detta läget. det är dennes styrka jag bär på nu. jag klarar det, mer än en gång. för jag samlar styrka från oss båda för att stå rak i ryggen, spikrak!

allt detta leder till att jag många stunder nu i livet funderar över hur mitt liv varit. hur min barndom varit och till det som varit det största ämnet de senaste dagarna - mina systrar.
jag är yngst av fyra, systrar. vilket troligtvis inte gör saken mycket enklare med anledning till att vi är av samma kön.
jag kommer ihåg hur jag spenderade mina yngsta år med att se upp till mina systrar. hur jag på ett eller annat sätt ofta gick i någons fotspår, även om det skiftade lika fort som vädret.
hur jag ofta tänkte att jag kommer få vara med, när jag blir äldre. då kommer vi smälta ihop och ha en stark gemenskap. nu idag förvånas jag över att jag själv tänkt så. jag kommer alltid att vara minst. även om jag är den som är både längst och störst. men jag kommer aldrig att få vara stor, vuxen.
i flera dagar har jag funderat över att skriva det här, trots att jag vet att någon av dem kommer att läsa. kommer att reagera. men det får bära eller brista.

efter ett samtal med en vän över en kopp kaffe kom vi fram till att min tid i stockholm var en bra tid för mig själv, kanske inte i alla lägen. men jag hittade något - mig själv. kommer man ny till en stad är det ingen som vet vad du gjort tidigare i ditt liv. ingen som kanske egentligen bryr sig om vad du har gjort heller - för den delen.
jag hittade en balans mellan mig själv och de tunga åren jag bar med mig. det är ingen idé att gå och grubbla över saker som har hänt för jag kan inte göra något åt dem nu i alla fall. jag är den jag är och det är lika bra att sträcka på sig och visa resten av världen detta.
jag har varit på min personliga botten ett flertal gånger. vissa perioder stannat kvar där för att hitta krafter att komma upp. andra gånger har det gått betydligt snabbare att ta sig upp, räckte kanske att se botten så var jag redan på väg upp igen. det har varit en del samtal med meningar som
- hur kände du när detta hände? kan du berätta hur du kände? vad var det som gjorde dig arg ? hur mår du idag Stina?
Psykologer kanske inte ger en sinnesro för stunden men när man några år senare tittar tillbaka så gjorde det, trots de tunga stegen till den där gräsliga soffan väldigt stor hjälp.

Under dessa tunga år för att hitta mig själv har jag varit väldigt mörk. Dyster, inget hopp om livet. Det ser vissa som en självklarhet - andra inte.
Vissa människor förstår - andra inte.
När jag som yngre blev arg tyckte jag det var måttligt orättvist att ingen förstod. Alla såg solsken medans jag själv bara såg stora hemska regnmoln. Som ung och dum kom jag sedan fram till att längre fram, då kommer någon att förstå. precis som jag trodde att när jag blev äldre så skulle jag få vara med i gemenskapen.
den senaste veckan har jag vaknat upp ur min koma. jag har insett att jag kommer aldrig att få vara med, det kommer aldrig vara någon som förstår hur just jag känner.

Jag kommer alltid att vara minst. Även när jag fyller 35 kommer jag fortfarande vara liten. Det spelar ingen roll vad jag gör, vad jag säger eller hur jag än beter mig. jag kan inte ändra på detta.
jag tänker inte likadant
jag känner inte likadant
jag tycker absolut inte likadant.
Jag kommer alltid att vara barnslig, löjlig och korkad. Jag kommer troligen aldrig komma ifrån ordet att jag är en fjortis. jag ser framför mig hur jag är 40 och ändå får höra detta.
jag har aldrig brytt mig speciellt över att det inte finns samma kontakt som hos de andra. men tanken slog mig när våran familj drabbades. när jag var den som var hemma. när jag fick vara den som var stark. då kom det, samtalen, sms:en, mailen. jag kan förstå det, det gör jag.
men det jag inte förstår är varför det skall vara så svårt att låta mig bli vuxen.
jag har två föräldrar. det räcker. skulle människor tycka att jag är konstigt uppfostrad eller något liknande, försök inte uppfostra mig!
Jag är 22år. Jag har tagit hand om mig själv i minst 6år. Jag vet hur jag fungerar och vad jag är för person.
Varför ska det vara så svårt att acceptera det?
Jag kanske är barnslig - för att jag aldrig får växa upp i dina ögon.
Jag kanske är korkad - i dina ögon för att vi inte tänker likadant.
Du kanske tycker att jag överregerar - men har du någon gång frågat hur jag tänkte utan att skrika åt mig?
Jag vet att det inte är någon idé att tjafsa emot. Då är jag hellre sur, tvär och barnslig och går min väg än att stå och ta emot något som jag själv inte tycker att jag ska behöva ta.

en egenskap jag har som yngst är att jag är envis. jag är van vid detta.
jag kommer aldrig att ge mig!!
jag avstår en bra, ständig kontakt. jag har spelat så mycket skådespel i mina dagar att jag har tröttnat. jag gör det under stora högtider då hela familjen är samlad - för att slippa tjafs.

Tänker inte bita ihop mina tänderna för att vara den perfekt lillasystern - jag kommer aldrig att bli det.
Jag trivs enormt bra med den jag har utvecklats till att vara.